"Boken" om Rättspsyk...
Det här är dom två "författarna" Théresé Eriksson & Sofia Åkerman
som skrivit boken ”Slutstation rättspsyk”.
Båda två säger att dom har erfarenheter från självskadebeteenden & är
aktiva föreläsare & debattörer inom ämnet.
I boken har dom intervjuat 28 personer som i hög grad berättat samma sak:
att de lurats av sina läkare att tro att de skulle till ett behandlingshem,
men hamnat på rättspsyk. Och där har behandlingen varit extrem och
i många fall olaglig, menar de.
Tillsammans med dömda brottslingar tvångsvårdadades kvinnorna
på den rättspsykiatriska högsäkerhetskliniken i Sundsvall, trots att
de inte hade begått något brott – de var där för att de skadade sig
själva och allmänpsykiatrin inte längre räckte till.
Redan här måste man få ifrågasätta bokens helhet & sannings
realism. Kvinnor som är i så dåligt skick... där inte någon vågar
eller vill ta ansvar... där allmänpsykiatrin inte lyckas... där ingen
annan känner känner att dom kan ansvara för att kvinnorna
inte ska skada sig så svårt eller till & med överleva ännu ett dygn
till... när föräldrar i år suttit & vänta på samtalet.. att deras dotter
tillslut har lyckats att ta sitt eget liv....
... då fanns möjligheten att man fick komma till Rättpsykiatriska
regionkliniken & äntligen få den rätta vården.
Ingen av dessa "författare" har intervjuat alla dessa kvinnor som
lämnat Rättpsyk..- & för första gången i deras liv... som hela
& självskadefria.
... författarna har inte heller noterat att självskade kvinnor inte längre
finns på rättspsyk under lagen LPT... alltså.. boken är "gammal" innan den
kommer ut.
Författarna har inte heller intervjuat personal eller anhöriga... inte heller
sett eller forskat i hur arbetet som personalen gör för dessa kvinnor.
... utan bara talat med patienter, som pga sitt dåliga mående & som inte
själva kan ta hand om sina liv. Kvinnor med blanddiagnoser eller med
Borderline där allt ses i svart eller vitt... som behöver trygghet, en stund
att få leva lite "fyrkantigt" tills verkligheten inte är så skrämmande.
Författarna nämner inte hotbilden mot personal när personer med
dåligt mående går till handgripligheter med stolsben, stryptag eller
pennor.
För att utge sig att ha erfarenheter från självskadebeteenden & vara
aktiva föreläsare & debattörer inom ämnet & dessutom ge ut en bok
om ämnet... tycker jag att man måste ha lite mer på fötterna.
En bra bok är inte vinklad åt den ena eller den andra hållet... utan man
beskriver dom båda sidorna... annars kommer man med en skär lögn
i ämnet!!!
Hej!
Jag skulle föreslå att du läser vår bok, det skulle det dig svar på flera frågor och förhoppningsvis nyansera din bild en aning. I ditt inlägg skriver du uttryckligen att vården på rättspsykiatrin är den rätta vården för kvinnorna: får jag fråga vad som får dig att tro det? Har du granskat den vård kvinnorna får där? Eller är det helt enkelt så du anser att man inte bör lyssna på patienter med psykisk ohälsa?
Vi har, precis som du skriver, intervjuat ett antal patienter (ett drygt trettiotal, men 28 av dem har vårdats vid en klinik). Utöver det har vi tagit del av flera kompletta journaler, som tydligt ger personalens bild av hur vården bedrivs. Vi har haft omfattande yttrandeväxkling med ansvariga läkare, där de ånyo fått beskriva och försvara sina vårdmetoder. Vi har träffat verksamhetsledningen för en av de rättspsykiatriska klinikerna, talat med många anhöriga och ett inte minst stort antal myndighetsföreträdare.
Med det sagt kan man fråga sig om det är ditt blogginlägg eller vår bok som är skriven utan ordentligt på fötterna, och som är starkt vinklad.
Med vänliga hälsningar
/ Thérèse Eriksson
Thérése!!
Som fri bloggare skriver jag vad som ligger mig varmt om hjärtat & saker som gör mig glad, men även saker som gör mig upprörd som tex. orättvisor.
En av dessa saker är just debatter & nu er bok om hur illa det är på Rättspsykiatriska regions kliniken i Sundsvall... det bara haglar negativa ordval i alla tidningar & tv program vad kvinnorna där far illa.
Jag vill bara med mitt blogginlägg framföra att det arbetet som görs för dessa kvinnor är enormt. Det är en sak att läsa sig till hur saker är eller borde vara, men att vara på "plattan" lika med verkligeten... sitta med dessa sårbara kvinnor i timmar, lyssna, trösta & försöka bygga upp en självkänsla som aldrig funnits där tidigare.... trösta oroliga föräldrar osv.
Det finns ingen statistik över hur många som slutat med självskador efter sin tid på rättspsyk... varför skrivs det inget om det? Något som vore mycket intressant tycker jag.
Nu finns det inga LPT kvinnor kvar pga alla debatter.. så vart tar dessa flickor vägen då? Köerna är oerhörda & problematiken kvarstår....
Tror att man får söka problemet någon annan stans... politiskt... socialstyrelsens arbete osv...
Tillägga vill jag göra... att kvinnorna inte ljuger som ni intervjuat... i sitt dåliga mående, så är välden så... allt är svart eller vitt... utan självkänsla & där man upplever att ända man kan göra för att lidra sin inre smärta & ångest är att just att skära sig... men med rätta verktyg... så ljusnar världen & man kan börja själva läkningen.... många av dom verktygen hade just Rättspykiatriska Regions kliniken....
Er bok får stå för era åsikter naturligtvis & som kreativ bloggerska så står jag för min. Hoppas verkligen att ni uppnår syftet med boken... att hjälpa dessa kvinnor. Lycka Till!!!
Väldigt bra svarat Suzann! Jag kommer inte att läsa denna bok. Den kommer bara göra mig ledsen och mer hjälplös då det gäller vård av dessa kvinnor som har denna diagnos.
