Nu sitter jag här & undrar... varför händer det här mig? En 53 årig kvinna som upplever att livet... trots upp & nedgångar... har varit underbart.

Började med "karriären" lite senare än andra, men har verkligen funnit platsen i mitt arbete... att arbeta med människor. Jag känner att jag är omtyckt på min arbetsplats, har en underbar man, underbar familj med både barn & barnbarn... lyckligt lottad med stuga i fjällen & radhus med en underbar trädgård.... vad kan man mer önska sig???




Försöker att rannsaka mig själv, vad hade jag kunnat gjort annorlunda? Vad gjorde jag för fel? Jag gjorde ju bara mitt bästa... & nu sitter jag här... Ja & nästan skäms.... skäms över att jag är vek & svag.... jag som var... trodde jag, den starkaste kvinnan i världen.





Att jag berättar det här nu, är inte bara som en tröst eller rehabilitering för mig.... utan för att, det skulle kunna vara Du eller vem som helst, som inte lyssnar på dig själv eller din kropp när den säger i från.




Började utan att jag förstod, att jag hade svårt att somna på kvällen. Kunde känna mig trött, men när jag kröp ner i sängen, så kom tankar & planer på vad jag skulle göra.... eller allt som jag skulle vilja göra. Kändes inte som några krav, utan bara som ständiga planer. Det kunde vara trädgården, promenader, börja simma, ändra matvanor.... men visst även vad jag skulle göra på jobbet. Vissa nätter sov jag bara 3 timmar.





Nästa som jag kände av vad synförändringar, huvudvärk, ljuskänslighet & ont i leder som i knän & armar. Tankarna förde mig genast till att en flunsa var på gång.... men smärtorna blev värre... & jag jobbade vidare.

När jag en kväll åkte från jobbet kände jag att det var som jag var berusad... visste inte riktigt vart jag hade bilen.... & nu blev jag rädd. Dagen efter började jag ha svårt att prata. Orden fanns i huvudet, men dom kom inte ut ur munnen. Domnade bort i ansiktet, illamående & balansen fungerade inte på vänster sida.




Vi åkte till akuten.... & jag blev bara sämre. Jag fick minnesluckor & frånvaroattacker. Efter noggrann undersökning, så hamnade jag på Stroke enheten & det togs prover & ännu mer prover. Men efter röntken kunde man bara konstatera.... att jag var den mest fysikst friska människa som fanns.

Fick rådet att åka hem & vila för att återkomma om en vecka för utvärdering. Nu blev jag sjukskriven & när jag fick blanketterna från försäkrings kassan kunde jag inte annat än skratta, när jag såg... att senast jag var sjuk var Januari 1989.




Jag & min sambo bestämde att vi skulle åka upp till stugan i Vemdalen för den tidigare planerade resan över Påsk. Stackars man.... han var så orolig & jag blev bara sämre & sämre. Frånvaroattackerna kom tätt & jag blev rädd & blev ledsen hela tiden.

När vi äntligen kom hem kontaktade vi avdelningen igen som överenskommet.... men där fanns inget större intresse för mig.... för dom var det över... Jag var utbränd, utmattningssyndrom eller stress syndrom.... Kärt barn har många namn.... men för mig var det som ett slag i ansiktet. Vadå.... jag utmattad? Stressad? Den starkaste kvinnan i världen.





För att utesluta alla misstankar om något fysiskt pga min förlamning i vänster ansiktshalva gjordes även en magnetröntken.... men även här kunde man bara konstatera att vackrare hjärna, nacke & ryggrad kunde man inte ha.... så det får jag väl vara stolt över då....  & det kunde ju ha varit värre.. en tumör eller stroke.



Så här sitter jag & är "Utmattad". Mår något bättre men vägen tillbaka förstår jag kommer att ta ett tag. För det första att bara försöka acceptera situationen & gå igenom VARFÖR det hände mig & vad jag kan göra för att det aldrig ska hända igen...





Fortfarande så fruktansvärt trött.... vill göra så mycket. Längtar till jobbet & kamraterna, längtar att börja med trädgårdens vårbestyr, sy nya gardiner till vardagsrummet, lååånga hundpromenader, gå i affärer & handla kläder....




 Idag är jag glad om jag orkar gå ut en timme.... vara social längre stunder.... laga mat eller diska. Bara efter en stund med vänner, kravlöst.... bara myst, skratta & grilla lite korv... så är det som ett maraton.
Vissa dagar går bättre & vissa dagar är sämre... men visst känner jag att jag är på väg tillbaka & så mycket stöd jag fått... från familjen, vänner & från min underbara man som har passat upp mig som om jag vore en prinsessa.




Och vad är rådet från farbror doktorn.... Tänk BARA på dej själv & inga måsten.... släpp kontrollen & låt någon annan ta över... Hmmmm... någon annan?????