Det kommer bara fler & fler program om hemmafruar... eller rättare sagt lyxfruar
som lever till största delen av sina män.  Men varför ser vi på dessa program?
För att vi tittar... det gör vi, eftersom det blir fler & fler program i samma schanger.

Hollywoodfruarnas framgång i tv-rutan vet inga gränser. Kopior av programmet
har exporterats till Danmark och Norge, samtidigt som nästa säsong av den svenska
 serien förbereds för fullt.

Det visar sig att 70 procent av kvinnorna i en utdelad enkät skulle glatt tacka ja till
hemmafrurollen.



Vår fascination för den guldkantade, normbrytande tillvaron i väster tycks inte sina.
Och handen på hjärtat – skulle du själv tacka nej till ett liv i flärd?

Men riskerna med en sådan rollfördelning är uppenbara. Bortsett från det ekonomiska
bakslaget vid en eventuell skilsmässa. Med en sådan rollfördelning kommer om man
 börjar göra skillnad på ”mitt” och ”ditt”. Då kommer det att skapa beteenden, tankar
 och känslor som skiljer dem åt. Det skapar ett slags över- och underklass som inte
 lägger grund för en hälsosam relation.

Att vara beroende av en mans inkomst är säkert skönt så länge förhållandet funkar,
 men det är aldrig, aldrig jämställt.

När det börjar svaja och du inser att han kan sitta kvar i tolvrumsvillan medan du måste
 utbilda dig, söka jobb och flytta till en sunkig tvåa dit knappt bussarna går blir det inte så
 roligt längre.

Men om man nu gör valet att bli "lyxhustru" vad bör man tänka på då?
Det måst finnas någon grund som relationen bygger på.

Och ett eget bank konto... inte som plan B, utan det är ett måste.
Ingen vet vad framtiden kommer att bjuda på... löften om evig kärlek finns
inte... Kärlek är färsk vara & för att den ska hålla måste den vårdas från
bådas sidor.

Socialt bör man nog även jobba deltid, plus att där får man även en
egen inkomst & behåller verklighets uppfattningen, som är lätt att tappa
bort om man lever i ett isoloerat lyxliv.