Det blonda hårets historia började i antikens Grekland med kärlekens och
fruktbarhetens gudinna Afrodite, vars gyllenblonda hår hade en sådan
sexuell dragningsskraft att hon fått hela eftervärlden att ta efter.

I Blondiner berättar Joanna Pitman hur varje tid har sett på det blonda
håret och bundit samman det med sin samtid. Blont hår sågs som
ett hot på medeltiden, blev till mani under renässansen, blandades
med skräck och trolldomskraft på 1800-talet, utövades som ideologi på
 1930-talet och sågs som en tydlig sexuell invit på 1950-talet.

Joanna Pitman har tagit ett helhetsgrepp om blondinerna som
kulturhistoriskt fenomen. Hennes bok är ett pionjärarbete! Blont hår
 har tidigare helt ignorerats som kulturkraft, trots sin tunga symbolik.
 Pitmans teori om varför blont hår blivit så attraktivt är att vi omedvetet
förknippar blondheten med ungdom, och att blondhet förknippas med
ungdomlig fruktbarhet. Henens slutsats är att blont hår till och med är
en del av en evolutionär anpassning för att locka till sig en hane.

Inför arbetet med sin bok gjorde författarinnan en ministudie och lät bleka
 sitt hår för att studera bemötandet hos sin omgivning. Effekten var tydlig:
hon fick snabbare service i butiker, hennes vänner tyckte hon såg yngre ut,
främlingar log åt henne.

Pitman gör många berikande och intressanta nedslag i kulturhistorien
med sin udda angreppsvinkel. Genom att ta blondinerna som ledstjärna
presenterar hon en hel kulturhistorisk odyssé.